Torsdag eftermiddag och det är fortfarande ljust när jag släntrar hem efter jobbet. Yay för det!
Men det är mycket nu. En hel del som händer jobbmässigt som tar kraft, så det gäller att tanka energi när en kommer hem. Då är det tur att en kan mötas av dessa gossefötter – och vips så är tröttheten som bortblåst!
Fötterna tillhör Otto såklart.
Davids fötter är ju storleken större. Samt kanske inte riktigt lika gulliga. Och så sitter ju inte David i en barnstol och äter heller…så vem försöker jag lura.
Det gäller att fokusera när det ska mumsas bananpannkaka.
Speciellt när det ska ätas själv, utan hjälp.
Kladdigt blir det – på både händer och i ansikte.
Men träning ger ju färdighet!
Och så är det ju rätt gulligt med matkladd i ansiktet. Om ansiktet tillhör ens bebis.
Annars kanske inte…
Nåväl, vardagruari aka februari går mot sitt slut. I år är det skottår vilket innebär 29 februaridagar, men som tur är föddes jag den 28 februari (samt att det faktiskt inte var skottår 1983) så jag kan imorgon titulera mig som 37-åringen i stället för typ 9-åringen. Hurra för mig! Angående vardagruari och att dokumentera vardagen med the real kamera så gick det väl sådär. Rätt bra i början men totalt haveri de senaste veckorna. Men that’s life. Hade önskat att dagarna inte bara bestått av jobb utan mer äventyr och utflykter. Men å andra sidan, vardag är ju vardag.
Imorgon är det dock ingen vanlig vardag – utan det är min födelsedag!
Hurra för mig!
Årets födelsedag innebär dock osant tidig uppgång för att sen tillbringa hela dagen, kvällen och natten med mina kollegor då vi ska på konferens/kickoff. Men det blir fint och trevligt det med!
No Comments