Otto 1 år

Alltså kan ni tänka er att Otto nu är ett år! Byebye till månadssiffror i diverse material – nu snackar vi årsskylt i den traditionella Berganderska stilen – collegieblocksbaksidan. Så framöver blir det årskort, så som min mamma alltid fotade och fortfarande fotar mig.

Ja jag vet, det är svårt att greppa ibland att vi numera har en ettåring här i huset. Tror även att Otto inte riktigt har hängt med på vad som hänt, nyss var han en liten bebis som bara var. Nu är han en egen liten person, med personlighet och vilja.

Den där viljan ja. Den har vi allt börjat se. Eller framför allt höra. Hej skrik. Ja det blir nu mer tydligt att det är ett barn vi har, som också ska uppfostras. Puh. Hur gör en sånt? Att inte bara begränsa hans nyfikenhet av nejnej inte så, men ändå stoppa sådant som är mindre bra eller farligt.

Han är fortfarande en liten bekvämis och sitter helst. Kryper inte. Men rullar runt och snurrar runt för att ta sig framåt/bakåt/sidled. Märker att han så gärna vill ta sig framåt, men kroppen är inte riktigt med. De där trumpinnarna till fötter finns fortfarande kvar och är hans favorit. Dunkdunkdunk. Digga till musik eller random rytm är också roligt och han sittdanshoppar framåt när han får feeling. Eller springa snabbtsnabbt med spagettiben när vi försöker få honom att gå.

Trots lite mer vilja så är han en rätt glad skit. Tittut är fortfarande rätt roligt och nu gömmer hans sig själv bakom sina händer. Gullunge. Underhåller fortfarande sig själv rätt bra, även om det är roligast att busa med mamma och pappa.

Sover lite bättre nu igen, vaknar ibland om nappen ramlat ur men somnar snabbt om. Somnar dock inte i ens famn längre (det tackar min rygg för) utan tumlar runt i vår säng en stund under vyssande innan han somnar.

Och så har han fått tänder. Fem stycken är på väg, två där nere och tre där uppe. Tugga maten funkar dock inte och viss mat är inte riktigt lika god att äta längre (mammas veganska grytor…). Men oftast går allt ner. Han följer även sin kurva finfint – idag på BVC mätte han 79 cm och vägde 11,26 kilo.

Det pekas och småpratas mest hela tiden.
Lampan är poppis att både peka på och prata med. Samt peka på fönstret och diverse växter. Lampan kallas Amp och nappen App. Mamamamama och Bababa är väl mamma och pappa. Märker dock att han försöker få till fler ord och gillar att samtala men han småviskar då mest medan han funderar och försöker få till ljud.

Älskade unge – som jag ser fram emot att samtala med dig. Att busa och leka med dig. Att se dig utvecklas och upptäcka världen. Att se dig känna trygghet i dig själv och med oss i din närhet. Du är det finaste jag vet!