Hoppsan – då har jag gått in i vecka 30 och det är bara 75 dagar kvar till BF. Detta firar jag med att inspireras av Queen B och den episka twin pregnant announcement hon gjorde på Instagram 1 februari 2017. Nu omger ju inte jag mig av fototeam, sminköser och stylister så en får ju ta det en har. Med andra ord; två gamla gardiner som blommig backdrop, en spetsgardin som inte var riktigt lika flowy genomskinlig som Beyoncés, det lilla smink jag kunde hitta i gömmorna och så en blek gravidkropp i sköna underkläder.
Men eh, det är tanken som räknas!
Lilla Bobo växer så det knakar och magen börjar bli rätt stor nu. Jag har lite få svårt att ta mig smidigt upp ur sängen samt knyta skorna sittande, men annars är det helt ok. Tydligen ska bebis vara ca 36 cm lång från huvud till fot och väga ca 1,5 kilo, men jag undrar ibland hur en sådan stor krabat får plats i magen.
Än så länge är det en helt ok tyngd att bära och på mitt senaste barnmorskebesök konstaterade vi att jag inte hade gått upp något sedan i oktober, vilket känns helt ok då jag sedan innan hade lite extra myskilon över. Men nu de sista två månaderna lär väl jag tjocka till mig lite mer, både på grund av en växande bebis samt allt vatten som det sägs vi kvinns lägger på oss på slutet. Spännande tider!
I övrigt så mår jag faktiskt bra! Det känns risky att säga så för en vet ju inte när/om det smäller till med foglossning och andra härliga gravidkrämpor. Visst, jag har lite vadkramp om mornarna, jag kan inte gå allt för snabbt för då blir magen tung och spänd och mina kollegor påpekar att jag har blivit lite disträ det senaste. Men jag är hyfsat pigg, kan äta det jag vill (även om jag inte fått någon cravings än) och sover ok. Vaknar ibland av att bebis sparkar på blåsan, då är det bara att ta sig upp i natten för att kissa.
För inte så längesedan hade jag min första dröm om bebis – en väldigt konstig sådan:
Vi var på väg hem från BB, David skulle fixa med babyskyddet fram i bilen och jag hängde med bebis i bakluckan för att typ byta blöja eller något. Jag tänkte då passa på att ta en bild för att delge på sociala medier, men insåg att bebis var jätteful och ryggade tillbaka. Helt plötsligt började bebis prata, med mörk mansröst och så kom det fram att han hette Ulf.
Sedär. Ja det återstår att se hur bebis ser ut, låter och ska heta.
Men jag tror inte det blir Ulf i alla fall.
Tills dess så passar jag på att njuta så mycket jag kan av denna gravidtid.
Även om jag mest känner mig såhär; lite lätt lost (men kör på feelingen ”go-with-the-flow”). Det är liksom bara att hänga med kroppen i denna spännande resa!
No Comments