Alltså, sedan jag var liten har jag gillat att vara ensam. Fast ensam på ett bra vis – när en väljer att vara det. Att bli lämnad ensam är en mindre trevlig känsla. När en var mindre var det fruktansvärt att få ett nej av sin kompis – ni vet den där komplicerade formeln att leka tre stycken. Det gick nästan inte. Och när en blev äldre och ens vänner skulle iväg på någon fest som en kanske inte var bjuden till eller så var en i stället tvungen att gå på kalas hos typ morfar. Då kunde jag känna mig sååå ensam.
Men den gången jag har känt mig som mest ensam är när jag insåg att syrran inte skulle komma tillbaka. Att hon var död. Borta för alltid. Då kände jag mig ensammast på jorden. Och jag blev nästan arg på syrran, att hon lämnat mig. Vi skulle ju alltid hänga ihop – hon och jag. Storasystern och lillasystern. Johanna och Helena.
Detta var näst sista luckan i Emilys julkalender. I morgon öppnas med andra ord sista luckan. Och så är det ju julafton med! Hohoho, gooood jul! Eller ja, god dan-före-dan!
1 Comment
Åsa
25 december 2013 at 23:47<3