Hästar 4-ever

Hästar hästar hästar. Jag har varit hästtjej sedan jag var 6-7 år och började min hästkarriär på ridskolan i Alingsås. Min första sköthäst hette Mitzy, hon var småelak men söt och stod längst in i stallet. Våra största bravader var Potatisfestivalskortegen där jag, utklädd till indiansk medicinman, red genom Alingsås och sa ”UGH” till alla pensionärer samt Ridskolans Dag där jag än en gång var utklädd, då till Skogsmullen. Iklädd brun Papiraul-peruk med en liten grön hatt på, kotthalsband och pappas alldeles för stora jeans travade jag omkring och sa ”Kollikok”. Succén var som ni förstår ett faktum. Det var även under denna period som fleecetröjor var populärt. Detta gjorde sig dock ej bra ihop med Mitzys päls, som var lång och blev elektrisk.

Min andra sköthäst hette Linus. Han var också lite småelak men söt (såklart). Hans mamma var en korsning mellan halvblod och fjording så hans färg var gulblack med ål och stora öron.Vår största bravad var när vi 1996 vann Klubbmästerskapet i Dressyr och fick rosett och pokal. Med en ynka poäng slog vi Åsa och Greystone, något hon fortfarande ibland får höra eller själv drar upp.

Efter Linus bytte jag upp mig och gick från ridskolehäst till privathäst. Dressyrstoet Cleo blev nästa häst jag tog hand om. Hon var ridläraren Anna-Carins häst och jag fick rida och tävla Cleo vilket var väldigt kul och lärorikt. Men Cleo var ju ett sto och bestämde sig ibland till att inte riktigt lyssna på mig vilket resulterade i mindre lyckade tävlingsresultat (eller ja, vi tävlade en gång, på ridklubben). Efter något år flyttade Cleo och Anna-Carin från ridskolan och jag besökte dem emellanåt, red ut på de långa skogsvägarna med en pigg gammal dam till häst.

2003 flyttade jag till Göteborg och då var jag hästlös ett bra tag. Men efter att ha sommarjobbat som ridlägerledare fick jag tag på hästen Max som jag red 2 dagar i veckan. Max var även han lite småelak men såklart söt. Tyvärr blev han riden lite för sällan, så när jag red var han ibland ett monster. Kunde gå som en klocka för att stunden senare bocka av mig. När ägaren sen blev gravid och fick barn blev Max i stället utlånad på foder.

Jag hittade då en annan medryttarhäst, Carabé – en stor, brun valack. Hann dock inte rida honom så länge för sen kom ett mail från Mia – Acces ägare och hon hon tyckte att jag skulle komma och testa Acce i stället. Så jag testade och blev fast. I över fyra år fick jag tillbringa min fritid med bästabästa Acce. Vi tränade, tävlade, busade och hade det tipptopp ihop. Tyvärr tog även vår tid ihop slut och snart är det ett halvår sedan jag sa adjö till min kompis.

Nu är jag dock redo att träffa en ny hästkompis att ha kul med- även om ingen kan ersätta Acce – och idag ska jag faktiskt ut och provrida en pålle. Spännande och nervöst men samtidigt kul! Så snart kanske min hästkarriär drar igång igen, som jag längtar!