På nyårsdagen 2010 möttes jag och David för första gången – vi hade bestämt träff utanför KTB i början av Vasagatan efter att ha chattat med varandra ett antal timmar. Eller ja, vi hade chattat en hel del de senaste veckorna, först via HappyPancake och sedan via Messenger. Så lite lätt bakis efter nyårsaftonens balunser bestämde vi oss att vi skulle ses och klockan 23.30 möttes vi alltså utanför KTB. David var lite sen och småsprang dit. Både var säkert rätt nervösa. Sedan promenerade vi runt i Göteborg i nästan två timmar, pratandes och iakttagandes. Kunde detta vara något att bygga vidare på?
Svaret på det är ju ja som ni vet. Jag och David har nu varit tillsammans i snart tio år (det tog 30 dagar från då vi träffades till vi bestämde att vi var ett par, på ett dansgolv på random popklubb på Storan) och hunnit med en hel del på den tiden. Massa roliga resor och utflykter. Vi har bott i lägenhet tillsammans sedan slutet 2010 – först i min tvåa i Majorna och sedan i fyran i Linné. Och så har vi ju köpt hus – vårt rosa lilla hus i Mölndal. Men framförallt, vi har fått Otto. Det största och bästa som hänt oss!
Men det kan väl inte sluta där?
Neee. Låt oss ta nästa steg vetja. Efter tio år tillsammans – nu med hus och barn – ville jag visa att det är vi. Nu och för alltid. Jag har aldrig varit en sådan som drömt om bröllop (även om mitt guilty pleasure-program är Say yes to the dress) och tycker det där med förlovning är rätt cheesy. Ska en gifta sig så ska en gifta sig, ingen mellanmjölk här liksom. Så när 10-årsdagen närmade sig vaknade en tanke hos mig – ska jag fria? Denna dag kommer ju aldrig igen och jag gillar att överraska. Tanken växte vidare och jag grunnade fram och tillbaka – hur ska det gå till, ja hur gör en egentligen när en ska fria?
Platsen var självklart.
Nu gällde det bara att få dit hela familjen på just (just in case meaning) nyårsdagen men i dagsljus då Otto inte är vaken vid halv tolv på kvällen. Som tur var var vädret med oss och vi både ville dit med Otto, för att visa honom vart vi träffades för första gången.
Ringar?
Nene, jag plockade ihop lite hårband och la i jackfickan.
Men vad skulle jag säga?
Vill du gifta dig med mig? Ja det är väl det som ska fram i slutändan.
Ok, lets do this!
Vi kom fram till KTB. David tog Otto i famnen så jag kunde ställa in kameran – för en bild skulle vi väl kunna få till? I stället tryckte jag på play, för ett frieri på film känns fint att ha. Minns inte riktigt vad jag sa, men gick ner på knä (har ni sett någon som har en så bra knäposition förresten?!) och frågade om han ville gifta sig med mig.
Han sa ja!
Filmade som sagt det hela och en del av frieriet finns här.
Hela familjen fick ringar!
En hårsnodd till David, en rosettsnodd till mig och ett guldband till Otto.
Så, vad händer nu?
Kan ingenting om bröllop eller ringar eller vad som ska göras eller inte göras.
Men det löser vi. Viktigast är att det är vi – jag, David och Otto!
5 Comments
Sandra Bergström
2 januari 2020 at 17:41Hurra vad härligt!! Grattis!!!
Ywonne
2 januari 2020 at 18:01Bra Helena, du är ett föredöme för alla kvinnor! Och Grattis förstås …….. till att han sa ja, såklart!
Gott Nytt År och Lycka Till med bröllopsplanering, genomförande och livet! Kramar❤️❤️❤️
Anna María
2 januari 2020 at 19:38Så himla fint ju! ❤️ Hurra för er. De tio gångna åren och livets alla framtida år!! GRATTIS!
Annika Tiselius
2 januari 2020 at 19:55Så himla fint, och vad modig du är Helena. Och så skönt att han sa jaaaa !! Lycka till nu hela familjen och med all planering inför bröllopet. Kram på er
Charlotte
10 januari 2020 at 17:22Men åh vad fint! 😀