Tio år utan dig

Syrran. Johanna. Hon.
Det är så svårt att sätta ord på den saknad jag har. Jag ringde henne precis. Hon låter precis som för tio år sedan – glad, lycklig… levande. Men hon finns inte, inte här i den värld som jag lever i. Bara som ett mobilsvar från en tid som inte längre existerar. Och det är det som är det värsta, att hon inte får vara med och uppleva allt som jag får uppleva. Det. Är. Så. Jävla. Orättvist. Och jag blir så rädd att minnena ska blekna, att hon ska suddas ut i kanterna, tio år är redan det en lång tid. Men vad händer sen, om tjugo år, trettio år? Världen vi lever i nu fylls till bredden av bilder bilder bilder – på ens vardag, resor, fester. Men jag kommer aldrig få se henne åldras och leva.

När ens bildliga minnen inte riktigt räcker till är det tur att musiken finns. Musik som påminner om fina stunder. Musik som påminner om tiden efter allt det hemska. Även om all musik inte får en att le, så får musiken en att minnas, att känna. Det är väl kanske det viktigaste, att vi känner. Något.

Idag minns jag. Jag känner. Det gör ont. Men jag lever. Och jag – nej vi – måste fortsätta leva, minnas och känna. Det kommer svida. Det kommer komma lyckorus. En klyscha måhända, men nog fan så sant ändå.

Men minns några andra det som hände på Bali den 12 oktober 2002? Sverige verkar ha glömt. Det enda som går att läsa idag är en debattartikel av Carl Bildt. Kanske nämns det något om terroristattacken i dagspressen, men så mycket mer än så är det inte. I Australien däremot görs det minnesstunder och hyllningssidor för offren och deras familjer. Här är en sådan sida. För fem år sedan var vi på plats på Bali, initiativet fick vi ta själva. Jag kräver inga dyra resor eller känslosamma artiklar – så länge vi inte glömmer.

Syrran, ta en paraplydrink åt mig med, vi ses snart!