Saknaden av en syster & en moster men även av ett liv som inte fick levas

Så var det 12 oktober igen och ännu ett år har gått sedan hon försvann från mig. Älskade syster, hur ska jag kunna vänja mig vid detta? Just nu saknar jag henne extra mycket – både på grund av att all media kring det som hände på Bali (P3-dokumentär, radio och tidning) har lyft upp alla minnen till ytan igen men framförallt på grund av Otto.

Det gör så ont i mig över att de två aldrig ska få träffas. För jag vet hur mycket de hade gillat varandra. Jag vet att Johanna hade älskat sin roll som moster och jag vet att Otto hade älskat Johannas alla upptåg.

Och det gör ont i mig för att jag inte kan delge henne allt som händer i mitt liv.
Att ha någon att prata med.
Systerskapet.

Men framförallt gör det så ont i mig när jag tänker på hur mycket HON missat och missar. Att inte hon fick chansen att fortsätta ha ett liv med allt var det innebär – att både att få uppleva glädje och sorg. För jag vet att hon hade levt. Levt som bara den, oavsett vad hon valt.

Om en stund kommer mamma, pappa och Asta för att hämta upp mig och Otto. I år tror jag vi tar oss ut mot havet igen. Dricker kaffe, fikar, pratar och bara är. Men innan dess ska jag minnas henne lite till och sen torka tårarna för att kunna nynna Utan dina andetag för att få Otto att ta en tupplur.

Hennes låt. Men nu även Ottos.

Sista bilden foto av: Anna Edlund

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Mamma/mormor Marie
    12 oktober 2019 at 11:08

    ❤️Saknaden och längtan efter Johanna är alltid närvarande❤️

  • Reply
    Jörgen
    24 mars 2020 at 09:05

    Hej, jag hittade din sida genom att jag lyssnade på P3 Dokumentär, om dådet på Bali. Det var en otroligt stark dokumentär. Det är längesen det hände men jag förstår att det smärtar fortfarande. Det måste vara något av det värsta man kan vara med om. Det kanske inte betyder så mycket att en för er okänd människa skriver men jag känner för er. Ta hand om er.

  • Leave a Reply