Radion spelar Kents Om du var här.
I drömmen är du hos mig, i drömmen är vi ett.

Ännu ett år har gått. Ännu ett år av att inte ha min syster vid min sida. Ännu ett år av kolossal saknad – en saknad som nästan växer mer för varje år som går. För med varje år som passerar blir avståndet till det sista upplevda minnet längre. I mina drömmar ses vi som inget har hänt och jag skapar nya men falska minnen. Så jag rotar fram hennes fotoalbum och bläddrar bland bilder jag inte sett på länge. Försöker återuppleva den tid som utspelade sig då, allt för att nästan få det som att kännas som nu.

För hur kan en person som ser så levnadsglad och närvarande ut inte längre finnas?

Vi två skulle ju upptäcka världen tillsammans. Eller i alla fall gå sida vid sida genom livets ups and downs. Ibland ringer jag dig, bara för att få höra din röst eller om jag har något hemligt att berätta.

Och om det finns internetz där du är och om du läser detta, vill jag bara att du ska veta att du är saknad. Så saknad. Av mig, mamma, pappa, dina vänner och andra du träffat under de – allt för få – tjugotvå åren du fick här hos oss. Jag låter den genialiske Magnus Carlson avsluta med ord som träffar mig varje gång jag hör låten ”Som fossil”:

Och jag hör ekot av ditt primalskrik, din tid på jorden var allt för kort. Men din kropp kommer lämna avtryck, som inget väder kan ta bort.