Livet kom visst emellan ännu en gång. Sist vi hördes var i mitten av oktober och nu är vi i slutet av december. Ja till och med julafton är bakom oss. Och snart är även 2020 bakom oss. Vilket år det blev. Annorlunda på alla sätt och vis. Vi håller i och håller ut. Det är väl det enda en kan göra. Försöka leva life så gott det går.
Och sicket life sen. Just nu känns det som det går i 120 även om dagarna mest är det samma. Livet som småbarnsförälder känns mer och mer påtagligt. Även alldagligt och väldigt vanligt.
Men också så oerhört härligt och fint. Otto är antingen full gas eller fullt fokus. Det händer så mycket med honom hela tiden nu, så det är knappt en hinner med i all hans utveckling. Vilket gör en överväldigad men även såklart trött då det är mer utmaningar (och utbrott) att handskas med.
Men mest är det bara mysigt.
Livet annars då? Ja den här nedrans pandemin och småbarnströttheten gör att livet inte är så spännande. Det blir såklart mycket hemmahäng även om vi försöker ta oss ut på små äventyr på helgerna, för att få se andra miljöer än det rosa huset med omnejd.
Utöver det så är det full fart på jobbet; nya kollegor, nya kunder, nya utmaningar. Vilket i kombination med småbarn gör att en inte riktigt orkar leva überlife. Att bara leva life tycker jag räcker alldeles lagom just (just in case meaning) nu.
No Comments