Ännu ett år och ännu en årsdag.
Hur kan det ha gått 18 år sedan Johanna togs ifrån mig? Min sorg och saknad har blivit myndig. Absurd tanke men ändock verklighet. I år tog vi oss till Råda Säteri för att fika, flanera och flänga efter en snart 1,5 åring som mest vill springa åt andra hållet. Men Otto är all kärlek i all denna sorg. Att få skratta och busa på en dag som annars mest är vemod. Det har jag Otto att tacka för.
Gissa vem som tyckte det var succé att två brandbilar rullade in på grusplanen för att avhjälpa ett pipande brandlarm? Samma person tyckte även att grusplanens stenar var det mest intressanta på hela dagen. Ja tills lerpölarna vid stallet upptäcktes.
Ledtråd: Mössprydd pys med blicken ständigt sökande efter nya upptåg
No Comments