I lördags hamnade jag här – i Onsalaskogen tillsammans med Klara. Vi skulle ut och plocka svamp men började med att fika på närmsta gärdsgård. Såklart.
Sen bar det av över rötter och genom rispiga grenar – allt för att försöka hitta skogens guld. Som vi fann. Eller ja, oftast resterna av det då de där sviniga vildsvinen redan bökat runt och mumsat upp alla goa svampar.
Kvar fanns dessa. Stora, slemmiga svampar som en absolut inte var sugen på att vare sig plocka eller äta.
Jag var dock nöjd ändå. En älskar ju att komma ut i naturen liksom.
Vid ridstigen står denna ståtliga men farliga röda sak. Säkert med en hatt på 30 cm i diameter.
Vi tog oss till högre höjder, för att söka svamplyckan där.
Och det gav resultat med en gång! Hej ni fina små trattisar!
Så där gick vi omkring en stund, plockade trattkantareller på sluttningar och vanliga kantareller i mossan. Eller ja, de som fanns kvar efter svinen då. Men vi fick med oss några nävar svamp var, som för min del blev ingredienser till lördagskvällens burgare och som för Klaras del skulle avnjutas på en bit surdegsbröd. Mums!
Vi flanerade tillbaka.
Hittade världens största träd.
Morsade på hästarna långt där borta.
Som i sin tur blev hästar väldigt nära aka Pricken och Battis som skulle plockas med in från hagen.
Sen dök den upp igen. Regnbågen. Eller ne, regnbågarna.
Ett himla fint väderväsen måste sägas!
Den följde oss vart vi än gick – jag och Battis.
Och det var nästintill magisk att rida där på ridbanan, med regnbågen bakom en och med en sensommarstriligt regn som sakta föll över oss. Ja jag red med ett leende på läpparna hela tiden medan Battis frustade nöjt över att få jobba loss lite.
Sen kom ösregnet och vi blev mer eller mindre genomblöta. Men var gör väl det när det finns handdukar att torka av både människa, häst och sadel med?
Vi lämnade Onsala och dess gula regnmoln…
… för att till sist anlända till Sandarna och dess pastellmoln. Himla fin utflyktsdag ändå!
No Comments