En långfredag av häst och blod

Årets långfredag – började med häst och slutade med tre stygn i huvudet. Jag säger då det – löpning borde klassas som livsfarligt.

Fast Långfredagen började inte riktigt där utan startade skönt med frukost på balkongen. Solen strålade å värmde och det var nästan en ville flytta ut där på balkongen. What a view liksom. Men jag hade en plan för dan och det var att ta en promenad med Battisen. Så till stallet for jag – för att…

… mötas av en lerig och lycklig häst som för första gången på några veckor hade fått gå ut i hagen. Firades såklart med att rulla sig.

Efter att ha borstat bort leran tog vi oss ut i det härliga vårvädret.

Nöjd hest!

Jag fann det jag letade efter – tussilago!

Vi gick grusvägen fram och tillbaka.

Och på tillbakavägen fann jag även vitsippor och vi passade på att stå och njuta i solen en stund.

Det var då det hände.

Från ingenstans dök en joggare upp och skrämde den betande Battisen som gör en 180-gradig kastsväng. Rakt på mig. Som i sin tur faller i marken och slår bakhuvudet i stengruset. Ajajaj det händer inte var allt jag tänkte följt av flimmer för ögonen och tjut i öronen. Lyckades resa mig upp bara för att se att joggaren lugnt springer vidare. Då skriker jag efter honom att han ”fan får komma tillbaka och hjälpa mig då jag skadat mig” plus en del till svordomar. Han hjälper mig tillbaka till stallet och säger att jag blöder en del från huvudet. Jotack. Får skjuts till Kungsbackas Närakut av snäll stallkamrat där jag snabbt får komma in för att bli undersökt och få sytt tre stygn i bakhuvudet. Men mår ändå rätt bra, inget illamående eller avsvimning – så åker tillbaka till stallet. Efter att ha käkat bulle och fixat det sista åker jag hemåt till en orolig sambo som tar hand om mig resten av kvällen.

Sicken långfredag! Och så bra det gick när det kan gå så jävla illa. Har tänkt på det en del nu efteråt och inser vilken tur jag hade. Nu så här några dagar senare känner jag att typ hela kroppen har träningsvärk. Såret ömmar lite. Men annars är allt top notch. Jag är ju hästtjej ni vet – inte mycket som får en ur kängorna.

För er som ogillar blod – scrolla inte neråt. Här kommer nämligen bild från akuten innan jag fick träffa läkaren samt på min halvt nerblodade piké. Living life.