Långfredagen har spenderats i Alingsås och hur den har sett ut kommer vid ett senare tillfälle. I vilket fall så begav jag mig ut på en promenad då timmarna i mer eller mindre stillasittande position nipprade till kroppen. Först hade jag bara tänkt ta en kortare sväng, då grillchipsen väntade där hemma, men när jag väl börjat promenera gick jag bara längre å längre och tillslut insåg jag att jag var ute på en nostalgirunda. Så håll i er, här kommer ett gäng minnen från mestadels nittiotalets Alingsås!
Kvarnbacken, stället jag växte upp på – allt i Alingsås finns på cykelavstånd till och från allt.
Ute blomstrade påskliljorna för fullt och i tunneln bakom har en cyklat fleraflera gånger. Ibland gick vi dock och en gång på gymnasiet skulle vi ta oss till skytteklubben för att ha idrottstimme. Det var vinter och på andra sidan tunneln stod två killar i klassen och vinkade. Konstigt tyckte vi som kom från andra sidan, ja varför står de där och flinar? Swooosch, mitt i tunneln var det isfläckar som vi såklart halkade på och som killarna såklart visste fanns där men inte sa något om. Och vad gjorde då vi sen? Ja vi ställde oss på andra sidan och inväntade fler klasskamrater som gick samma isiga öde till mötes.
En annan sak är körsbärsträden och dess blomster. Något som jag på den tiden aaaaldrig reflekterade över.
Hur fluffigt rosa och fina de är. Men i den åldern har en väl kanske annat på skallen, än rosa blomster?
Flanerade förbi högstadieskolan. Just här hölls kemi- och fysiklektionerna som kanske inte hade de bästa lärarna. En blev inlåst i ett skåp och en annan hade inte alls kontroll över oss stökiga åttor. Ja jisses, kul jobb.
Här har vi Nolhaga Slott! Där gifte sig mina föräldrar. Och i fontänen framför simmade jag omkring på en studentfest. Jag blev nedslängd där av ett gäng killar, men enbart för att de visste att jag var den enda som inte skulle bli sur om de gjorde det. Så sant.
Hälsade på söt ponny som var väldigt snarlik de ponnysar som fanns back in the days. Låna och Spara tror jag de hette och var en gåva från en bank i stan. Enligt ett rykte ska dock en av hästarna blivit uppeldade. Fy fan.
Ett stenkast från djurparken finns kolonistugorna där jag blev bjuden på kebab en gång. Första och enda gången tror jag.
Strosade vidare och hamnade vi sjön Mjörn. Rätt pampigt ändå. Trädet som anas var tidigare mycket större men efter ett blixtnedslag är det nu snett och lite en spillra av sitt forna jag. På playan bakom till vänster har jag rott en gummibåt iförd gorilladräkt. Just sayin.
På högstadiet var det ofta vi skulle springa runt Nolhaga Berg på idrottslektionen, ibland bara runt det ena berget och ibland runt båda två. Hej pingislunga. Jag minns en gång då ett gäng killar genade över berget i stället för att springa runt. Ja precis här ovan stack de upp de fuskarna.
Där borta, nedanför de vita husen i skogen växte jag upp i ett radhusområde.
Här är också en väg en cyklat på en massa massa gånger. Men jag har ett speciellt minne härifrån, då killen jag var kär i äntligen bjöd med mig på en moppetur precis här på stigen. Att få lägga armarna om hans midja och känna håret fläkta i vinden – det var livet det! Hjälm var ju inte att tänka på, hallå vi var typ fjorton. Och att en kraftledning nästan höll på att halshugga oss, ne det är inte det viktiga i detta minne.
Cykla ja. Som vi cyklade. Överallt och till ingenstans. Planlöst cyklade vi omkring, för att kanske kanske stöta på några av killarna vi var intresserade av. Detta bostadsområde var dock som en labyrint, allt såg likadant ut och det var svårt att hitta ut. Men vi cyklade in där, lyssnade efter röster och kanske en förfest vi kunde snegla in på.
På en mur längre bort stod det ”Krossa patriarkatet” och jag fattade ingenting.
Villan – fritidsgården där vi spelade Nintendo 64, spelade gitarr och åt kladdkaka
Och här, just (just in case meaning) exakt här hade jag min första fylla. Inför en skoldans i sjuan stod vi här och pimplade i oss fyra stycken Pops Peach var. Sedan blev världen svartvit och mjuk.
Sparköp Noltorp var oftast slutdestinationen av våra cykelturer. Där satt vi på ett staket vid ingången och väntade på att intressanta personer skulle gå förbi. Timmar gick men vi satt där. Väntandes på att just den där killen som fick hjärtat att slå dubbelt så fort skulle släntra förbi i alldeles för stora kläder och med kepsen bak och fram.
Alströmergymnasiet där jag gick SamhällEkonomisklinje. Ibland på rasterna körde vi pantgömme och för att skriva arbeten var en tvungen att gå till biblioteket för att slå upp i Nationalencyklopedien eller beställa hem artiklar. Google – ja det fanns inte då.
Avslutar promenaden med en bild från min bilskola. Dagen jag fick mitt körkort, augusti 2001, var jag sista eleven och fick därmed köra hem bilen. Satt mer eller mindre och skrek när jag körde genom stan, för första gången själv i en bil.
Ja jävlar, Alingsås – vi har en hel del minnen tillsammans ändå. Och eftersom jag är en sådan sucker av att gå ner the memory lane kommer jag garanterat bege mig till fler gator jag inte besökt på typ tjugo år.
No Comments