Hej första februari och hejhej vardag. Ja nu kan jag verkligen säga att jag kommit in i vardagen – då mina dagar och veckor mest ser likadana ut. Först jobb, sen hem för att umgås med Otto och sen en strävan efter att göra en massa inspirerande och kreativa saker när han väl somnat. Men hamnar ALLTID i soffan i stället. Får verkligen inget gjort som inte har med jobb eller bebis att göra. Livet är en vardag. Milt sagt.
Inget fel i det egentligen. Det gäller att en ser det stora i det lilla. Jag uppskattar verkligen timmarna jag har med Otto på kvällen. Men det drar liiite i mig, att jag vill göra liiite mer än det jag gör. Ingen häst eller träning (min rygg dödar mig sakta) och knappt socialiserar jag mig på vardagskvällarna. Men vem orkar det egentligen? På helgerna försöker jag maxa med allt vad det gäller husfix (mest David som gör detta då jag hänger med Otto), matlagning, små utflykter och middagshäng. Så det där med att vila upp sig för att sen orka en till arbetsvecka, ja det händer knappt.
Vardag var det ja.
Eftersom det faktiskt gäller att se det stora i det lilla ska jag försöka dokumentera min vardag nu under februari. Oftast händer inget spännande alls. Men ändå, det är ju så livet ser ut just (just in case meaning) nu. Ja jag blev lite peppad när jag såg ett inlägg hos Lisa Wikstrand på Instagram, att utmana sig själv med att fotografera mer vardagsbilder under februari, under #29bilder. Eller som jag även kallar det; Vardagruari.
Så, här kommer några bilder från en grådassig första februari, på en halvsnuvig Otto som är mitt mesta sällskap för tillfället.
No Comments