Svampjakten

Jag smed stora middagsplaner för denna söndag. Tänkte att det skulle frossas i kantareller och trattisar. Smörstekta. Nomnom liksom. Men först måste ju svampen plockas. Så bra att jag och Lovisa skulle ut i skogarna runt stallet för att riktigt go bananas bland skogens guld. Nu blev det inte riktigt så…för Herr Kantarell hade gått och gömt sig. Och vi hittade honom inte. Inte någonstans. Eller jo, en eller två småsmå gula små rackare hittade vi. Men dem kunde vi ju inte plocka med oss. Nåväl, det var en riktigt trevlig skogstur vi fick i alla fall, i över två timmar var vi ute och gick över stock och sten. Genom granris och spindelnät. Över bäckar och kalhyggen. Ingen söndagsflanering här inte.

Vi startade vid stallet. Gick förbi ödehuset och äppleträden.

En gammal ladugård och vattenpölar att testa gummistövlarna i.

Den här ladugården var nog riktigt fin på sin glanstid.

In i skogen! Ser ni någon fyrklöver? Hit med lite svamplycka!

Titta, Herr Kantarell! Men han var så liten så liten så han fick stanna kvar.

Herr Kantarell, är du där?

Lingon fanns det i alla fall gott om!

Vi promenerade förbi några slöa kossor.

Och så besteg vi diverse berg.

Oj, ett litet hus bara sådär mitt i skogen. Någon hemma?

Nja, här tror jag inte att någon bor.

Men det har bott någon här. Som drack kaffe och strök kläder.

En gammal bortglömd gunga? Och en svampsugen Helena.

Överallt stod det gärdsgårdar.

Ne, nu måste vi ta en fikapaus!

Här står jag på en stubbe.

Hösten är på intåg.

Vi lämnade skogens snårighet för lite mer lättpromenerad terräng.

Ljung, kan man smörsteka det då?

En endaste liten kantarell hittade vi. Och på en kantarell blir det ju ingen smörgås. Så Herr Kantarell fick lämnas i skogen till nästa år. Då hoppas vi att han har bjudit dit hela stora tjocka släkten!