Sagan om den deformerade måsen

I ån utanför mitt jobb simmar det änder upp och ner dagarna långa. Och så hänger de ju vid åkanten, kanske får en bit bröd av någon snäll tant eller gubbe. Jag gillar änder. De är en av mina favoritfåglar. Måsar har jag dock inte så mycket till övers för, speciellt inte i grupp. Eller jovars, lite sommarfeeling kan jag få när jag hör de skria – då jag tänker på havet och varma brisar över kobbar och skär. Nåväl, vid de här ändarna – de som simmar i ån vid mitt jobb ni vet – där hänger en måsunge. Jag har sett den där i över en månad nu, ståendes vid åkanten. Tyvärr tror jag att den är lämnad åt sitt öde då dess näbb är lite halvt deformerad. Och jag tror varje gång jag går förbi att den ska vara försvunnen, men icke. Den står där dag ut och dag in. Antar att brödsmuletant/gubbarna slänger åt den bröd titt som tätt. Jag hoppas  att sagan om måsen får ett lyckligt slut, att den klarar sig – trots att den är en mås – och växer upp till en stilig svan…öh…mås i framtiden. En snäll och fin mås, som inte snor falafel av mig vid Kungstorgets åkant i sommar.