Madeira. Del sex – Bilutflykten.

Naturen på Madeira är ju helt magic som ni kanske har förstått. Levadavandringen gjorde vi på den västra delen av ön och för att utforska den östra delen av ön – ja då hyrde vi helt enkelt en bil!

Vi startade resan med att slingra oss upp de små vägarna upp förbi Monte – ni vet där linbanan slutade – 550 meter över havet. Ganska snabbt kom vi ovan molnen, en häftig känsla.

Vi åkte sakta uppåt på platån.

Och så öppnade sig landskapet till detta. Wow liksom!

Vi stannade till i Pico do Ariero som ligger 1818 meter över havet.

Slingriga vägar – check!

Vädret var minst sagt skiftande. Ena stunden helt klart för att sen molna till rejält. Här ovan står jag alltså mitt i ett moln – och gillar det.

David vid utsiktplatsen.

Och så jag då – krampaktigt hållande i staket. Nee, jag är inte höjdrädd.

vackert så säg

Far och mor i blåsten

Vi susade neråt bergen igen, genom skog och åter skog.

Vid Ribeiro Frio var det dags för en kort vandring igen

Grönskande och böljande och höga berg och djupa dalar – Madeira i ett nötskal.

En färdknäpp kanske?

Efter att ha flanerat i ca 3 kilometer kom vi ut till denna fantastiska utsikt! Där nere – bortanför den lilla staden – ligger havet.

Madeiragänget – hejhej!

Utsikten – ja vad ska en säga. Magiskt!

”Avslappnad” tjej som står och chillar vid räcket lite bara.

Trots allt – sjukt nöjd! Vem gillar inte utsikt som är breathtaking liksom?

Och mitt uppe bland bergen bor folk – ser ni det lilla vita huset nästan mitt i bilden? Hur f*n kommer en dit liksom?

Vi lämnade molnen ovanför oss och åkte neråt kusten.

Tog en avstickare till Santana där det skulle finnas massa särtypiska hus, som ovan. Vi såg dock bara detta så vi skippade lunchen där utan tog oss vidare till Porto da Cruz.

Här var sockerrörsbränningen i full gång. Full, höhö.

Den lilla staden låg vackert vid havet.

Kolla bara!

Maten lämnade dock en del att önska – ingen hit alls.

Men ge mig vacker natur – så är jag nöjd! Ok, har även en stor öl i kroppen här.

Vi flanerade längst vattnet – pekade, fotade.

Fiskarna fiskade. Och nånstans här började det rycka i min badnerv.

Hejhej – du lilla gubbe där borta – fin stad du bor i!

Hejhej David!

Vi vinkade hejdå till det turkosa vattnet och for vidare mot den sydöstra delen av ön.

Hamnade i Machico – öns näst största stad – som visade sig vara en pulserande sådan med restauranger, torg och människor. Där åt vi glass.

Och så badade… jag!

Kanske inte det varmaste bad jag gjort.

Men lyckan var total!

Jaha – vad händer här då? Jo vi hamnade bland massa flygplansfotofantaster som står och spanar på att nästa plan ska landa eller lyfta.

David gillar nämligen det där med flygplan och ville se the action på nära håll. Så vi tog ett stopp vid Madeiras flygplats.

Titta – det landar! Madeiras flygplats ligger precis vid havet så det såg lite risky ut att landa och lyfta, piloterna som landar här måste t ex ha specialutbildning. Och fast de förlängde landningsbanan för åtta år sedan måste piloterna fortfarande styra rakt mot bergen för att i sista stund göra en tvärvändning. Gulp.

Tillbaka på hotellet och redo för en GT.

På kvällen hamnade vi på en indisk restaurang som hade megagott käk, precis som de lovade när de vinkade in oss från gatan. Men ja, det stämde ju. Thumbs up!

Och det var den utflyktsdagen det!