Älskade, fina snel hest. Bästaste Acce som sedan några år sedan galopperar på de evigt gröna ängarna i Trapalanda. Bilden ovan togs några dagar innan han togs bort – vi gick ner till sommarhagen nedanför stallet för att fotografera de sista av de hundratals Acce-bilder jag har. Han var nog en av de mest fotograferade hästarna – den där Accepacce. Och det är något med denna bild som berör mig. Jag tycker den är så oerhört vacker men samtidigt ser jag att Acce inte mår bra. Ögonen är inte sådär pigga och glada som de alltid brukade vara. Åh fina häst – så oerhört snäll och bra du var!
Och det är väl avigsidan med att ha djur och att älska någon såpass – att behöva ta det beslut som kommer avsluta deras liv. Men det är också vår skyldighet att alltid ta hand om de vi älskar – oavsett hur jobbigt eller fantastiskt det må vara.
Detta var lucka 19 i Emilys julkalender. Och jag hoppade faktiskt över lucka 18 – Berätta om en ikonisk/historisk person som inspirerar dig – då jag helt ärligt inte kan komma på någon.
2 Comments
Hanna
19 december 2013 at 23:07Vidrigaste delen med djur. Min häst fick tas bort för lite mer än två månader sen, har aldrig varit med om något som berör mig så mycket, och som påverkar mig. Det må verka löjligt, iom att det ”bara” är djur osv, men det är liksom så mycket mer.
Åsa
20 december 2013 at 07:40Fina Acce <3