Den där oroande känslan jag hade innan jag satte mig på planet mot London i fredags visade sig vara befogad. Överallt sipprar mörka krafter ur vår bräckliga jord och jag hade liksom på känn att snart händer det något igen. Är det inte flygplan som skjuts ner så är det självmordsbombare som slår till…överallt… på shoppingstråk i Beirut, på tunnelbanetåg i London, på barer på Bali, i Syrien, New York, Irak, Afghanistan…
Och nu även igen i Paris. På gator där jag och David strosade runt förra våren. På liknande platser jag spenderat min tid nu i helgen – uteserveringar, restauranger och konserter. Det går liksom inte att skydda sig från detta oresonliga hat som väller fram över vår värld. Hur fan ska vi stoppa det?
Jag vill ha en fri värld – öppen för alla att njuta av. Där människor inte ska behöva fly från sitt hemland och där vi kan bo och resa vart vi vill samt älska vem vi vill utan att behöva känna oss rädda. För det är så jag känner mig nu, rädd. Jag har redan fått känna av terrorismen, jag har fått utstå den avgrundslösa smärtan av att förlora någon som var på fel plats vid fel tillfälle. För just (just in case meaning) nu känns det som att det verkligen kan hända vem som helst, när som helst. Och det är det som skrämmer mig, att ingen kan gå säker. Och jag blir arg. Jag vill inte begränsa mitt liv, jag vill inte att mörkret ska segra. Men hur fan ska vi stoppa det?
Igår var jag och Maja vid The Bali Bombings Memorial – minnesmonumentet för terroristattacken på Bali. Och det var en konstig känsla att stå där i London – staden jag kallar min systers – framför syrrans ingraverade namn. En sådan tung och ledsam känsla, att världen inte har kommit längre, utan mer backat, sedan hon brutalt mördades. Hur många fler oskyldiga ska behöva få sätta livet till?
Så låt oss krossa mörkret, vi måste låta kärleken vinna.
No Comments