Jag har hört historien om det där båtvraket ett antal gånger genom åren – hur David när han var liten besökte den undangömda viken för att finna ett båtvrak från en svunnen tid. Viken har hållit sig gömd sedan dess och när vi förra året försökte oss på att hitta den så fann vi den inte. Inte så konstigt då det vimlar av skogsvägar där i Varaskogen nära Hällekis – den ena den andra lik. Men i år beslöt vi oss för att nu jävlar! Vi fick en handritad karta av svärfar – hurra för analoga minnen när google maps inte kan hjälpa till – och tog oss till skogs.
Är det in på denna väg tro?
Jag var glad – då solen sken och badkläderna var nerpackade.
Men nej, här var det inte. Dock var vi nåt på spåren, då klipporna ser rätt förrädiska ut där ute.
Tillbaka genom skogen, över stock och sten och genom snår och över smultron. Hej rivsår och fästingjävlar. Men vad gör en inte för en utflykt och inte vilken utflykt som helst utan en båtvraksletarutflykt! Spännande värre.
Här då?
Ja här kom minnena tillbaka för mr David. Här har det susats fram på både moped och cykel och han kunde minnas varje sväng på den gräsvuxna skogsvägen.
Hit men inte längre. Inte med bil i vilket fall. Lite lätt igenvuxet, men så har det gått en sisådär trettio år med.
Vi fann viken!
Men vraket såg vi inte skymten av.
Lite synd då jag hade förväntat mig ett gammalt piratskepp eller liknande att utforska. Men en utflykt är alltid en utflykt och sådana gillas ju!
Smultronen förföljde mig.
Vågorna piskade in över de klippiga stenarna, så inte så konstigt att det flutit iland nån båt då och då.
Och finns det vatten finns det hopp för dopp!
Jag måste dock säga att Vänern har visat sig från sin kyligaste sida denna sommar, för jisses så kallt det är!
Men en ångrar inte ett dopp!
Efter att ha fikat och badat vände vi åter in i skogen igen och vinkade hejdå till den gömda viken. Men vadfalls, är det inte några vrakdelar jag ser där nere vid strandkanten, kanske är legenden sann ändå?
No Comments