Jag har gått i dina fotspår hela dan till Hagnesta Hill

Alltså Kent – jag vet inte riktigt om jag är redo att ta farväl.

Ni framkallar så många minnen, minnen som gör ont, minnen som sprider leenden men mest minnen som påminner om Johanna. Som jag hade önskat att hon stått bredvid mig igår. Så att vi tillsammans kunde fått säga hejdå till bandet som mer eller mindre förenade systrarna Bergander där i slutet av nittiotalet, då vi tillsammans gick på Kalasturnén för att se just (just in case meaning) Kent.

Och gårdagens spontana konsert ger mig just blandade känslor. Glad över att jag forfarande har en konsert kvar att se fram emot, då jag, David, mor och far ska se dem i Malmö den 11 november. Men sen då, är det verkligen slut då? Det känns fel i hjärttrakten.

Oavsett så var gårdagens konsert så himla fin. Ett fullsatt Scandinavium av blandade besökare; unga, gamla, hardcore-fans, nya Kentare och så vi. Och alla andra.

Nedräkningen stämde mer eller mindre på sekunden

Och sicken hitkavalkad de öste på med. Inte så konstigt när de har över tio album att välja låtar från.

Och jag är så glad över att få dela Kentpeppen med världens bästa David♥

Så himla fina mellansnack. En är ju inte riktigt van vid detta.

Den klassiska Kentveven kom fram på slutet

Och så konfetti!

Extranumren var magiska, ett nedsläckt Scandinavium och allas mobiltelefoner som lyste upp som stjärnor i mörkret.

Och så avslutade de med:

Det här är sista gången,
sista gången vi ses
Sista sången

sista sången jag ger dig
Sista gången
sista gången

Vi ses

Sista sången, sista sången
Jag ger dig

Så fint och så sorgligt på samma gång.