Helly blue eye med en röd höstmössa. Änna.

Hösten är här och det med besked. Regn. Rusk. Hårda vindar. Mörker. Men eh, vi kan väl välja att se bortom det där med att det snart är kolsvart när man åker till jobbet och kolsvart när man lämnar jobbet. Vi lämnar det. Vi vänder andra kinden till, vi skrattar åt eländet, ja det gör vi. För hösten är också nedrans gôrgo med sin färgsprakande höstskrud och sin krispiga luft. Om jag hade haft tid hade jag gått omkring bland träd och löv, över stock och sten mest hela tiden. Jag tror bestämt att det får bli en promenad med hästen på torsdag. Så länge det inte ösregnar på tvären bara, chansen finns ju. Något annat som är rätt gött med hösten är att när det är ett sådant där ruskigt väder – då är det ok att stanna inne, steka lite pannkakor och krypa upp framför en film med filten surrad om sig. Igår såg jag första avsnittet av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och nu måstemåste jag bara se andra avsnittet. Så otroligt välgjord och gripande. Har ni inte sett den, gör det! Nu!

Appropå rubriken – jag har nog faktiskt inte sett filmen som man kan ana att jag snott lite rubrikinspiration från. Hugh Grant är väl ingen favoritskådis direkt. Men blå ögon – det har jag! Och en röd mössa.