Varje årsdag brukar jag och mina föräldrar åka ut till havet, se vågorna rulla in om och om igen. Lite det där med evigheten. I år tog vi färjan till Hönö och åkte sen vidare till Fotö, vandrade bland klipporna, åt baguette, drack kaffe, åt kanelbulle, vandrade till toppen – i blåsten och kvällssolen. I år var även bästaste David med. Det känns så fint att vara nära sina kära en sådan här dag, en dag då man har slut på ord och bara behöver vara.
1 Comment
Åsa
16 oktober 2011 at 13:18Vilka fina bilder. Kram på er alla!