Några av er vet kanske att vi gick igenom ett missfall förra våren. Att jag – för det första – var gravid kom som en stor chock för mig, men när jag sen låtit det sjunka in så kändes det helt orimligt att råka ut för ett missfall. Vi skulle ju få barn!
Att få missfall är vanligare än vad en tror, därav varför jag väljer att publicera detta inlägg som jag plitade ner några dagar efter missfallet – för där och då hade jag behövt få stöd av andras berättelser. Så kanske hjälper det någon.
—————
Skrivet 17 mars 2018
Jag har haft något väldigt stort att berätta för er. En hemlighet som bara varit min under en lång tid. Något som först var väldigt omtumlande och överraskande men som sedan kändes så självklar. Men det går ju inte alltid som en tänkt sig eller hoppats och för fyra dagar sedan fick jag beskedet som jag bävat för men ändå ställt in mig på.
Missfall.
Så jag var gravid. Men är inte längre.
För ni vet där i början av februari, då jag var sjuk och hemma från jobbet i tron att det var februariinfluensan som slagit klorna i min kropp. Så fel jag hade. Det där illamåendet verkade aldrig ge med sig, tröttheten var övermäktig och jag klarade inte av vissa dofter. Symptom som enligt mig stämde in på influensan. Men eftersom det inte gick över började väl jag förstå att det kanske var något rätt så uppenbart som inträffat. Söndagen den 11 februari – efter uppmaning av David – köpte jag ett graviditetstest och snabbt som attan visade sig två klara blå streck. Chockad. Oerhört chockad. Men även en känsla av…lätthet och glädje. Jag var liksom gravid. WTF. Jag, gravid? Jag som aldrig egentligen längtat efter barn eller knappt sett det i min framtidsvision. Att barn, det är väl något en skaffar när en är…gammal. Ja jag vet, jag är trettiofem år. Men det har liksom aldrig känts som det varit rätt läge och tid.
Men nu var jag alltså gravid. Och jag var glad över det!
David med såklart. Och vi ska inte tala om våra föräldrar – äntligen liksom!
Jag berättade ganska snabbt för mina vänner, att jag hade en septemberbebis i magen. För det är en så stor hemlighet att behålla för sig själv. Men jag ville vänta att berätta mer öppet, förrän efter första ultraljudet som skulle ske 9 mars. För allt kan ju hända.
Och det hände. Veckan innan ultraljudet började alla mina gravidsymptom försvinna. Ja jag kände mig inte längre gravid. Men jag läste och läste och läste på nätet och mina symptom kunde lika gärna vara en helt normal graviditet vid 11-12 veckor. Men symptomen kunde även lika gärna vara missfall. Så vi var väldigt nervösa när vi kom till mödravårdscentralen, men blev lugnade av vår barnmorska av att allt säkert var som det skulle. Jag la mig i undersökningsstolen och David förberedde sig med mobiltelefon för att fota det lilla fostret där inne i magen, men på skärmen var det tomt.
Ridå. Det var ju inte så här det skulle vara. Barnmorskan lugnade oss dock, med att det inte alltid syns ett foster vid dessa ultraljud. Så det bokades in en ny tid för en ny undersökning fyra dagar senare. Tårarna brände under ögonlocken och ja, det kändes för jävligt. Det var ju inte så här det skulle bli. Jag skulle ha en bild att visa mina kollegor – och för er. Jag skulle få känna glädjepirr och kanske börja förstå att det faktiskt fanns en liten person där inne i magen. I stället gick de fyra dagarna alldeles för långsamt och insikten av ett missfall blev mer och mer verkligt. Ibland vet en bara. Och alla mina sociala flöden svämmade över med lyckligt gravida kvinnor, ultraljudsbilder och bebisar. Medan jag bara gick och väntade.
Så tisdagen den 13 mars var vi åter på mödravårdscentralen, där vi fick träffa en läkare och en läkarstudent för ännu en undersökning. På skärmen denna gång fick vi faktiskt se något, en fostersäck. Men en tom sådan. Och även om jag/vi redan var förberedda på detta besked slog det undan fötterna på oss. Med tårar i ögonen gick vi därifrån, det enda vi fick med oss var ett kuvert med tabletter mot vår Missed abortion. Samt en notis om återbesök två veckor senare. Hurra.
Skippade jobbet och åkte hem med mina tabletter, för att invänta missfallet. Det är ingen upplevelse eller smärta jag vill ge till någon. Fy fan. Kunde knappt ens tänka på ordet missfall, ens säga det, utan att börja gråta. Hormoner och känslor all over the place.
Två veckor senare, den 26 mars, var det dags för mitt återbesök på mödravårdscentralen. Allt såg bra ut och inget tyder på att detta missfall innebär svårigheter för oss framöver. Puh.
Ni undrar kanske varför jag delger er alla med denna rätt så privata händelse. Men jag har uppfattat att missfall ändå är väldigt vanligt att få som kvinna men att det talas om det alldeles för lite. I alla fall öppet. Det är ju inget en ska må dåligt för egentligen, även om det kan kännas som ett misslyckande (min egna reflektion).
Så hela denna upplevelsen har fått mig att reflektera:
– Det är ingen självklarhet att en ens kan bli gravid. Vi blev det utan att kanske riktigt försöka.
– Det är absolut inte heller självklart att en graviditet blir ett barn.
– Kroppen är fantastisk. Detta foster var inte menat till att bli ett barn, så jag är ändå lättad att missfallet hände såpass tidigt i graviditeten och inte senare. Jag har vänner som har förlorat sitt barn vid förlossningen och det måste vara det värsta av värsta.
– Att få missfall är vanligt, 15-20 % av alla graviditeter blir missfall.
– Med största sannolikhet innebär inte detta missfall att vi kommer få svårt att få barn framöver.
– Nu är jag två erfarenheter rikare, att vara gravid och få ett missfall.
Så jag mår ändå bra nu.
Det är var det är och det som hänt har hänt.
En sak vet jag dock – en bebis vill vi nog ha.
Så nu gäller det bara att ligga i.
—————
Några månader senare plussade vi ju igen och sooom vi längtat efter det där plusset – som dök upp både innan och efter vår Amsterdamresa – en måste ju dubbelkolla! Och som ni vet så har jag nu en sparkande Bobo i magen som snart kommer svepa in och ta över våra liv med allt vad det innebär. Visst, det kan fortfarande hända en massa sorgligheter men jag försöker ändå tänka på det fina som mest troligt kommer att ske – att jag och David ska bli någons mamma och pappa!
No Comments