Äntligen, Herr Kantarell är min!

I söndags kom jag äntligen ut i skogen, för som jag längtat! Både efter att få känna doften av löv, bark och mossa men även efter att få ta del av den där svamphysterin som susar omkring i diverse sociala medier. Kantareller och trattkantareller i mängder, litervis placerade i antingen fina korgar eller upplagda på bord, golv och andra stora ytor.

Ja, jag har varit avundsjuk.

Men nu var det min tur att få med mig herr Kantarell hem.

Jag hamnade här, i skogarna runt Årekärr och Sandsjöbacka.

Skogen var grön och skön

Och svampar fanns det gott om. Till en början hittade vi bara sådana som vi inte fick äta.

Alice och soppen

Jag och kartan. Inte så digitalt, but I like it.

Sen dök de upp, en efter en. De ätbara gula svamparna.

Gömda under mossa och grenar.

Linda var också rätt så nöjd!

Och så fann vi trattkantareller, de där som när en väl hittat dem – ja då kan en knappt bli av med dem. De är överallt!

Mest glada blev vi dock över de gula godingarna, stora som små!

Fikadags!

Något som gjorde denna gullunge mer än nöjd.

Efter fikan blev vissa lite trötta i benen och ville hem.

Så vi sa tack och på återseende till skogen.
Nu var det bara att åka hem och rensa svampen. Vilket måste vara det roligaste som finns. Inte.