Dagen innan midsommar försvann min trogna vän sedan fem år tillbaka. Ena sekunden fanns han hos mig. Den andra sekunden galopperade han bort över Trapalandas gröna ängar.
Nu har det snart gått två månader. Och som jag saknar honom. Alla hans små egenheter som gjorde honom till Acce – världens finaste snel hest. Hans buffande när man ryktade hans hals. Hans prick på den mjuka mulen. Att han alltid flyttade sig åt vänster när jag kom från sadelkammaren med sadeln. Hans glädjebock när vi galopperade över snötäckta ängar. Att han alltid var trygg. Och så oerhört snäll. Det låter kanske som en hästtjejsklyscha, men han lyssnade på mig. Vi kände varandra.
Att vara i stallet, mocka, pyssla, få skit under naglarna – det är så avkopplande. Byta stadslivet framför datorn mot häst, skog och skit, det är finfina grejer det. Och det absolut bästa, är att galoppera på en skogsväg i duggregn med Acces öron spetsade framåt. Det går inte att sluta le.
Jag hade hoppats att Acce hade fått vara med ett antal år till. Nu är det enda jag har kvar, och kan visa er, mina minnen.
No Comments