Ja här ligger jag i en mjuk och snöklädd ljunghed.
Ibland är det bara så, att kroppen skriker efter att få komma ut i naturen och i söndags var det just (just in case meaning) en sådan dag. Helgen hade nämligen spenderats lite väl galejigt med lite väl sena nätter så när söndagsmorgonen bjöd på krispigt och soligt väder var det bara att låta kroppen styra.
Ut i naturen med dig kvinna!
Jag styrde stegen mot Botaniska Trädgården som hade klätt sig i en lätt vinterskrud.
Snö alltså, det var längesen!
Allt var vitt och grönt. Och jag var alldeles nipprig över hur naturen bara log mot mig.
Ja ok, några färgstänkt fanns det här…
och där.
Men annars var det en dov och lugn färgpalett som välkomnade mig. Här sa jag dock hejdå, men bara till Botaniska Trädgården då jag lämnade den för Änggårdsbergen.
Krispigt och lite bitigt i kinderna.
Men naturen bjöd på stordåd som vanligt.
Hade på mig mina vintrigaste skor
Och så tog jag mig sakta men säkert upp för min favoritmosse. Upp mot solen. Upp mot utsikten.
Himlen var blåaste blå åt ena hållet och värmande isig när en vände sig mot solen.
(går det att vara värmande isig förresten?!)
Den snöklädda ljungheden såg väldigt mjuk och inbjudande ut. TBC liksom.
Där borta kan en skymta Eriksberg. Hejhej.
Årets julgran?
Och min glada nuna syntes lite överallt. För jag blir sådan när naturen bjuder på stordåd. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Jag var inte ensam om att vilja njuta av denna härliga söndag här uppe på mossen. Folk lite här och där. Joggare. Termosfikare. Instagrammare. Eller bara livsnjutare.
Och så jag då.
Där har vi den igen. Inbjudarn…
En sista glutt på utsikten innan det var dags att ta sig ner från mossen igen.
Lite mer snö här uppe, vilket skorna mina tacklade perfekt.
Sen fick det vara nog av inviter, så jag la mig ner i snöljungen.
Det var mjukt. Lite kyligt. Men mest kändes det bara…så rätt.
Så jag låg där en stund i snön. En gång cyklade det förbi en förvånad vintercyklist.
Men vad gör det, när kroppen din trenger att ligga i en snöklädd ljunghed.
Förflyttade mig in i skogen igen.
Stoppade min impuls av att vilja gå på den väldigt bräckliga isen.
Hittade ännu en julgran. Blev glad. Men eftersom jag bara stjäl granar från småbarnsföräldrar så jag skippa’t.
Sen började solen försvinna från grantopparna och hungern/tröttheten/kylan tog överhanden. Bara att knalla hela vägen till majorna för att bli bjuden på fika hos Linda. Men först en isfläcksvurpa i Slottskogen. En ska la gå all in när det väl är snö ju.
No Comments