Jag går igenom lådor och fotoalbum – för att hitta en ny bild, ett nytt minne som vi delar tillsammans. Men jag hittar inget. Vi andra åldras och får uppleva livet, men inte du. Så jävla orättvist. Visst, det är även av egoistiska skäl jag vill att du ska vara här hos mig – för att prata mig tillrätta när jag tänker fel, för att stötta mig när jag är ledsen, för att skratta tillsammans (och ibland åt mig) när humöret är på topp, för att du är min storasyster. Men framförallt för din egna skull – livet är faktiskt rätt bra emellanåt och det är jag så ledsen över att du missar.
Det är som vi är mitt i världens sämsta lek. Johanna, det räcker nu – kom fram från där du gömmer dig. Vi har levt utan dig i tretton år och du saknas i vår familj – varje år, varje dag♡
3 Comments
Mamma Marie
12 oktober 2015 at 12:32Så fint skrivet, Helena. Ja, vår älskade dotter och din storasyster, saknas varje år, varje dag.
ISA
12 oktober 2015 at 19:21så fint. så fint. kram till er, även om jag inte känner dig<3
Louise
12 oktober 2015 at 22:19Fina ord Helena! Saknar Johanna så mycket. Kram