Trötthet, saknad och världens bästa

Vilken dag det var igår. En jobbig dag. Men även en dag då man inser att man har väldigt fantastiska människor runt sig, som får en att må bra. Nåväl, var helt slut efter Stockholmshelgen – en väldigt fin sådan som innehöll allt det där den brukar innehålla (mer Stockholm kommer senare, har väl en 300 bilder att gå igenom) – och de där 50 milen körandes upp och hem kändes i kroppen. Kände mig som en zombie hela arbetsdagen, som mest bestod av kaffe och ett möte. Typ. Och direkt efter jobbet åkte jag till stallet för att flytta hem alla mina hästsaker från höloftet. Alla schabrak, täcken, stövlar, grimmor, lindor osv som jag packat på mig under alla Acce-år. Alla minnen. Och nu skulle jag röja bort allt. Jag. Orkade. Inte. Ute öste regnet ner. Ett sådant där öronbedövande ösregn. Och den där tjocka tanten, som sjunger innan ridån går ner, ja hon satt tungt och gött på mina axlar. Så ett tag var saknaden av Acce alldeles för stor och jag ville helst lägga mig ner bland höet och gråta. Men efter fina sms från David och peppande ord från mor (ja just (just in case meaning) det, jag skulle – efter lite avlämning i Majorna – även köra bilen till Alingsås) kändes det bättre och jag packade bilen full. Och i Alingsås väntade kramar och löskokt ägg samt en snäll far som erbjöd mig bilskjuts tillbaka till Göteborg. Det är i sådana stunder som man känner sig lyckligt lottad. Att efter allt elände och hopplöshet som väller upp i en, saknaden och tankarna till dem som inte längre finns hos en, ja då finns det människor som får en att må så där bra och stark igen.

Mamma och pappa. Ni är bäst!

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply