Tjolöholms Slott
– och att bara få vara

Tack alla för era fina ord och tankar igår. Det värmer mitt hjärta att ni också tänker på Johanna och även ni har minnen tillsammans med henne. Årsdagen är alltid en speciell dag, en dag där våra tankar lite extra är hos henne. Oftast samlas vi vid havet – jag, mor, far och Asta. För att bara få vara. Låta vinden vina och havet brusa för oss. I år hamnade vi vid Tjolöholms Slott, som så lämpligt ligger vid just (just in case meaning) havet. En himla tjusig byggnad – som för tillfället var prydd med ett helt gäng av pumpor.

Sällskapet var dessa. Plus en mor såklart, men hon fick hålla i hunden.

Här skulle en ta sig en galopp. Yiihaa!

Pumpor som sagt. Är det höst så är det.

Pumpor överallt. Men rätt fint ändå.

Slottsparken går inte heller av för hackor.

Vi kan kalla den Helly och comb overn. Eller bara en blåsig hårdag.

Ahh, naturens färger nu alltså. Bananas!

Här kan en bo!

Jep, jag flyttar in.

För denna utsikt är det inget fel på.

Hej lille vän – är du min nya granne?

Så fint överallt.

Ja en skulle unna sig ett slott asså..

Himla mäktigt ändå.

Men inte lika mäktigt som dessa två.

Fina ni!

Och en söt ullboll till Asta!

Vädret var typ med oss. Inget regn i alla fall, men annars en salig blandning av sol och blåst.

Fika måste en ju såklart göra när det vankas utflykt.

Jep – jag tar det. Ni kan betrakta den här stenborgen som min.

Vi tog en promenad runt ägorna.

Kramades lite.

Sen försvann jag i allt det gula för en stund.

Alltså naturen!

Och slott! Det är nåt speciellt ändå.

Och vi fyra – vi kämpar på tillsammans. Även om det alltid kommer fattas oss en person, som vi mest av allt hade velat ha med oss på dessa utflykter. Älskade älskade Johanna.

Efter slottsvisningen for vi tillbaka mot stan igen. Men först tog vi ett stopp vid Mariebergs Gårdsbutik för att botanisera bland pumpor, blommor och närodlade grönsaker. Så himla fint där, så ska visa er lite fler bilder därifrån en annan gång. Här står jag och poserar med ett gäng polkabetor samt en klase mangold i fickan.

Tillbaka i stan, sparkandes på löv.

Vi tog en kort promenad i Landala för att kika in mammas lägenhet från 1976. Högst upp på vinden i detta hus bodde hon nämligen i en liten etta för över 40 år sedan.

Asta är en riktig stadshund hon!

Så trots att denna dag alltid kommer kännas grå och tung…

… samt väldigt sorgsen. Så är det ändå en dag som jag stannar upp och verkligen tänker på henne. Även om det får mig att gråta och sakna och känna förtvivlan så är det även en dag som ger mig värme. Av att minnas henne men även av min familjs och alla hennes vänners kärlek och tankar.

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply
    Mamma Marie
    14 oktober 2017 at 16:45

    ❤Fina bilder på en fin dag tillsammans för att minnas och prata om Johanna❤

  • Leave a Reply