Alltså, hästar – jag tror inte det finns något bättre mot trötthet / bakishet / deppighet / eller you name it. Att mocka skit ger en själslig frid eller nåt annat djupt. Men det är sant. En stilla promenad genom höstbeklädda skogar. Ett ridpass i paddocken då bara allt stämmer. Eller när man fyller på vatten i hagen och blickar ut över den färgsprakande dalen och drar in frisk skogsluft i lungorna. Det krävs inte mycket för att få humöret på topp. I lördags var det en promenad som stillade huvudvärken. Igår var det ett dressyrpass som lättade bakisheten. Ett härligt dressyrpass som fick mig att reflektera över min ridning. Planera. Var konsekvent. Gör jag rätt, gör hästen rätt. Det är inte svårare än så. Nästan i alla fall. Och i morgon ska jag till stallet igen. Och på onsdag igen. Jag längtar så, för just (just in case meaning) nu vill jag bara spendera all min tid bland mjuka hästmular, känna krispiga höstvindar i dalen, höra hästen frusta nöjt och känna leendet spricka upp. Höstdepp. Hästpepp!
Här står jag och Batman förresten. Laddade för lördagspromenad i höstsolen.
Har du lite godis i fickan?
Ge mig en dårå!
Vi fortsatte upp i skogen, upp för branta backen, rundade rondellen och sen ner igen.
Hoppla ner för stocken. In i mörkret.
Titta, en älg. Eller är det en orch?
Eh vem bryr sig, hit med lite grönt.
Tillbaka ute i ljuset
Nöjd Batmanhäst möter huvudlös hästtröjstjej. Nu går vi hem!