Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tack för er omtanke angående gårdagen – det värmer att ni tänker på oss och framförallt på Johanna. Det är fortfarande lika ofattbart att leva utan henne även om det gått tretton år. Vi brukar bege oss mot havet på årsdagen – det är så skönt att komma bort från stan, andas in naturen och bara vara. Och så är det något med vågorna som rullar in – det oändliga, precis som kärlek till någon en saknar.

I år åkte vi till Lilleby och eftermiddagen bjöd på ett riktigt kallt höstväder med snålblåst och grå himmel. Men vad gör väl det när naturen ställde till med stordåd då träden nu tillslut börjar inta sin färgglada höstskrud. Äntligen!

Vi gick genom den falnande men färgglada skogen

och kom ut till de kala klipporna där himlen och havet tävlade om att vara gråast

Efter kaffe och bulle (hej sockerstinn) tumlade jag runt på stranden

Mor och far♡

En färgklick bland allt det gråa

Här står de igen, mina fina föräldrar

Vem där? Är det den kamouflerande Asta?

Svar ja! Här sitter jag och blandas in bland klipporna

Alltså naturen!

Alltså – de här!♡

Naaaw – vi är la för söta!

Årets kastanj gjorde ekollonet sällskap i fickan. Perfekt promenadsällskap.

Efter en värmande bilresa hamnade vi här – Masthuggskyrkan. Fortfarande med havet i fjärran.

Vi tog en kort flanering runtom kyrkan men den kyliga vinden blev för kylig…

… så vi vinkade hejdå till utsikten och luftballongerna i fjärran.