Bland skenande ponnyhästar och rosetter

Att gå upp kvart i sju en söndagsmorgon kan anses rätt ovanligt för min del. Det händer inte varje vecka om jag säger så. Jag älskar min säng och mina sovmornar. Men idag titulerade jag mig som tävlingshästskötare och som de flesta/några av er säkert vet innebär detta oftast lite halvt obekväma arbetstider. Så det var bara att hälla i sig en kopp kaffe och bege sig till stallet där Eva och Missy laddade för årsdebut på tävlingsbanan! Platsen var Göteborgs Fältridklubb där den första av tre Seriedressyrtävlingar gick av stapeln – en tävlingsform som mer kan kallas en träningstävling/uppvärmning inför vårens tävlingar. Känna av läget liksom. Får ekipaget över 60 % åker de hem med en blåvit rosett och självfallet fick Eva och Missy med sig en sådan hem!

Och det var så härligt att se alla småtjejer kämpandes på sina trilskiga älsklingsridskoleponnys – varav nån liten rackarponny drog en rejäl repa på framridningsbanan. Minns själv när jag var i den ålder och hur älsklingsponnyn inte alls gjorde som jag ville, hur man kämpande och red – ibland så ilsken och uppgiven att tårarna rann. Men man gav sig inte. Och man älskade den där förbannade ponnyn villkorslöst. Jag tror att de allra flesta hästtjejer/killar, som har vuxit upp i stall – bland busiga ponnys, hårda hovar, hårt arbete samt ibland även hårda ord (för gud så elaka hästfolk kan vara mot varandra, speciellt i tonåren) – har en stor fördel framåt i livet. Starka, rakryggade och med skinn på näsan. Men även omtänksamma, ansvarstagande och hjälpsamma.

Nåväl, nu tycker jag vi tittar på lite bilder från dagens tävling:

Väl tillbaka i stallet igen passade jag på att mysa lite med Battisen. Han var dock mer intresserad av att tugga på sitt lunchhö än att agera fotomodell.

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply