And the show just might go on whatever

Något jag aldrig trodde jag skulle vara med om igen inträffade i torsdags – jag dansade loss på Stickys dansgolv. Och hitsen som spelades nu spelades även då – på tidigt tvåtusental då vi hängde på Sticky varje torsdag. Ja jisses sicka minnen som sitter i väggarna där. Kunde till och med urskilja mina och Terrys hyss på toaletternas vattenrör. LOL.

Men kvällen började inte där. Ne, vi startade på jobbet med en liten AW för att tacka av våra grymma praktikanter – Anton och Hannah. Sen fortsatte vi till Ölstugan Tullen Lejonet där det åts mat innan vi flanerade till Star Bowling. Jag ska inte sticka under stol med att mina förväntningar över mig själv var skyhöga – ja jag har ju ett bowlingproffs som sambo – men mina vinstplaner grusades rätt fort. Fast hur är det nu – det viktigaste är inte att vinna, det är att delta?

Efter bowlingen ville vi inte alls gå hem och hos vissa ryckte dansnerven rätt rejält men vart skulle vi gå för att kunna dansa när klockan bara var tio? Jo Sticky Fingers. Där var vi mer eller mindre ensamma på dansgolvet en bra stund. Och jag var smått euforisk över alla minnen som bara dök upp – lyckan var total. Men även alla roliga stunder har sitt slut och med tanke på att det var dags att jobba på fredagmorgonen flanerades det hemåt vid ett-tiden. Då hade musiken gått från dansanta pophits till nutidens moderna housemusik. Med andra ord en bra tidpunkt att dra sig hemåt.

Lite så här såg det ut – gött häng med gött gäng: