Älskade luddöra
– jag saknar våra skogsgalopper

Åh älskade Battis – som jag saknar dig och våra eskapader tillsammans. Nu när våren är här saknar jag dig extra mycket, speciellt dina luddöron som alltid var spetsade framåt när vi swischade fram i ”hyfsad” kontrollerad galopp i skog och mark. Att en gammal brun häst kan lämna så mycket avtryck, men du var en speciell brun häst med stort snällt hjärta och en vilja som ibland satte käppar i hjulet på oss ryttare. Men de goda egenskaperna sken alltid över de mindre smickrande och det var nästan vi lyckades få dig att självmant komma till haggrinden där på slutet. Tänk vad lite godis och klickerträning kan göra.

Och nu har det snart gått ett år sedan du fick galoppera vidare. Jag har inte riktigt orkat bläddra mig igenom alla våra minnen förrän nu, för du hade och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Tänk att en gammal brun häst kan ge en så mycket!

Det här inlägget är för dig Batman och för allt vi fick göra tillsammans!

Vi har kramats och poserat:

Vi har tränat och tragglat på:

Vi har busat och knasat oss (mest du):

Vi har galopperat över skog och mark – alltid med ett leende på läpparna: 

Vi har enats om hur söt du är:

Vi har delat med oss av Battis-love:

Men mest av allt har vi bara varit – du och jag:

Älskade Battis – du fattas mig!
(Stort tack till Sara – för att jag fick chansen att få lite mer än sex år tillsammans med Mr Luddöra!)